05
augusti
2008

DIF-Lundquist illa ute

Igår möttes Djurgården och Norrköping, de två lag som så här långt bäst svarat upp mot begreppet ”kris”. Hur det gick i matchen hör inte hit (detta skrivs tisdag morgon). Möjligen har Djurgården tagit sin första allsvenska seger sedan 28 april.

Kanske ändå inte. Det är bara nyförvärvet Sebastian Rajalakso och hans sagobetonade start med mål i de fem första matcherna som skiljer laget från den absoluta avgrunden. Utan honom hade tränarparet Jónsson och Lindholm redan efter premiären stått där med brallorna nere, som två ertappade frikyrkopredikanter.

Jónsson/Lindholm har fortsatt satsa på försvarsblocket Tourray/Kuivasto/Johannesson. Den trion har egenheten att i ungefär var tredje match begå en avgörande dumhet. När Johannesson flyttades upp på mitten slutade det med fiasko (utvisning). Men att han inte hinner med är ingen överraskning.

Mittfältet är befolkat av en armé utbytbara snubbar som inte orkar/vill/får intressera sig alltför mycket för anfallsspelet. Seriens snabbaste kontringsspelare (Thiago Quirino) fanns redan i laget när man köpte Oremo från Gefle, ”för att få ett bättre djupledsspel”. Jag tror inte att laget skulle ta fler poäng ens om en gammal husgud som Elmander fanns längst fram. Det är nämligen inte där felet sitter. Det sitter på bänken.

Det kommer ur en fotbollssyn som är lika begåvad som den som styr landslagets spel. Men allra tydligast syns felet givetvis hos ordföranden Bosse Lundquist, som för andra gången i rad anställt tränare som inte håller måttet.

Vi Tippa         Box 17004         104 62 Stockholm         tel: 08-444 74 30         Fax: 08-444 74 39