05
maj
2009

Fram med kastanjetterna

När människor med taskig självuppfattning tar sig in under min radarsköld börjar det spraka och pipa i skallen. De är lätta att känna igen. Bär oftast plagg i säsongens modefärger, oavsett om det passar eller ej (vilket det bara gör i undantagsfall). Svensk fotboll är bemängd av den här sortens kufar. Lättstyrda flockdjur som är benägna att imponeras av omgivningen och söka felen hos sig själva. ”Om jag gör så här istället (och tar på mig någonting mintgrönt) så blir allting bättre!”

Hösten 1984 fick Sverige generaldäng av Västtyskland i Köln. Målmässigt stannade utskåpningen vid 2–0. Men poängen var att svenskarna aldrig fick låna bollen i den matchen. Drösvis med svenska tränare fanns på plats och året därpå försökte sig många på att spela 3–5–2. Efter debaclet i VM 1990 kom en liknande (och lika kortvarig) kantring åt samma håll.

När blågult några år senare tappade stilen efter Tomas Brolins skada blev Norge förebilden. Den vägen fick vi in Paul ”Polanski” Balsom och hans videomanipulationer i landslagsledningen. Plus insikten om att allt ordnar sig bara man sparkar långt.

Nu ser jag till min förskräckelse att alla landslag under U21 ”skall spela som Spanien”. Svensk fotboll efter ca 115 år ännu en lång väg kvar till att hitta vår egen identitet, det som särskiljer oss från alla andra på världskartan. Detta med Spanien låter i mina öron som en övertygelse om att just denna säsongs färg är den rätta. Men detta lär väl knappast råda bot på svensk fotbolls grundläggande och stora brister vad gäller kompetens och mod?

Vi Tippa         Box 17004         104 62 Stockholm         tel: 08-444 74 30         Fax: 08-444 74 39