23
mars
2010

Säg bara: 5–10–13–22!

Djurgårdens Mattias Jonson har slagit upp en gammal skada i baksidan av ena låret. Han missar med största säkerhet hela vårsäsongen, fram till VM-uppehållet.

Bister blir full i skratt när den nyheten kommer. ”Redan!?” är den första tanken som far igenom skallen. Frågan är inte hur synd det är om Jonson. Frågan är snarare: ”Hur korkad är Djurgårdens klubbledning?” En av förklaringarna till klubbens elände de senaste åren är att man behållit alltför många utfyllnadsspelare från guldåren, hyllat dem som ”stjärnor” och matat dem med förlängda kontrakt in absurdum.

Jonson borde ha sparkats ut för flera år sedan. Sifferkombina-tionen i rubriken handlar om det antal seriematcher han missat de senaste fyra säsongerna. Att ha den fysiska statusen – och samtidigt vara någon som skall prånglas in i startelvan så fort benen anses bära tillräckligt långt – leder ingen vart.

”Men han var juh hjälte i kvalet i höstas juh!”, säger någon ur läktarpöbeln [i förbifarten, med andan i halsen, på väg in på gräset]. Visst var han det. Men, som sagt, Djurgårdens problem var självförvållade och ”kvalhjälten” en betydande del av dem.

Det enda som talar för 36-årige Jonsons fortsatta elitkarriär är konstgräsets frammarsch och den tilltagande ovanan att spela elitfotboll i mars och november. Jonson är sannolikt en av mycket få som jublar över den utvecklingen. Det är gynnsamt för hans allergiska besvär. För oss andra är det rena mardrömmen.

Vi Tippa         Box 17004         104 62 Stockholm         tel: 08-444 74 30         Fax: 08-444 74 39