23
februari
2010

Eguren ger utlösning

Sisådärja. Där kom den. Jag talar om den mentala effekten av Hammarbys sjukt usla 2009, säsongen som slutade med nedflyttning och ekonomiskt kaos. Hammarbys anhängare orkade tiga och svälja förtreten i närmare fyra månader. Sedan kom nyheten om AIK:s lån av Sebastián Eguren. Uruguayanen var Hammarbys bäste spelare under 2007–08, innan han såldes till Spanien. Nu platsar denne fenomenspelare inte längre i Villarreal. Därför söker han sig till AIK för att garanterat få speltid under våren. Anledningen är att han vill säkra en plats i Uruguays VM-trupp.

Paradoxalt nog tror jag att de värsta psykopaterna i Hammar-bys supporterled hade reagerat mildare om laget fortfarande varit Allsvenskt. Nu skiljer en serie mellan lagen och det finns inte ens ett vårderby där de kan bua ut sin besvikelse.

Det har lett till en veritabel känsloorgasm, en utlösning av den undertryckta massa som byggts upp under vintern. Insikten om deklasseringen blev först nu direkt påtaglig. Beskedet om Eguren fick korken att fara ur den jästa flaskan. Fansen stod maktlösa när Hammarby rasade ur Allsvenskan. Inte heller nu har man någonting att säga till om, när den spelare som tidigare betygat sin ”kärlek” till Hammarby plötsligt dyker upp hos AIK. Händelsen blir inte mindre intressant av att Hammarbys anhängare just nu ser AIK som sin ”huvudfiende” medan AIK:arna å sin sida aldrig har någon annan huvudopponent än Djurgården. Hammarbyarna är bara ett trasigt och opolerat patrask, åtminstone sett från Solnas horisont.

16
februari
2010

Mattias: 30+ och skadad

Det är en månad kvar till den allsvenska premiären. Det blir ännu ett år med ett matchprogram som kommer att tära hårt på de 16 lagens spelartrupper. Då tänker jag inte i första hand på summan av de 30 omgångarna, utan snarare på ryckigheten i upplägget. Först 14 omgångar på två månader, sedan en två månader lång paus innan resterande 16 rundor klaras av på lika många veckor.

Våren är alltså en ihållande rivstart medan hösten genomförs i ett mer normalt tempo. Men till hösten hör också topplagens åtaganden i Europacupernas kvalomgångar och landslagets inledning på EM-kvalet. Det är ett intensivt matchande som straffar klubbarnas förkärlek för att, in absurdum, förlänga kontrakten med sina äldre spelare. Gubbar är sköra. Gubbar går sönder. Fotbollsspelare som passerat 30 sträcker sig eller tar emot smällar som får ödesdigra konsekvenser.

Djurgårdens Mattias Jonson fick en smäll på ena knät i helgens träningsmatch mot Gefle. Han var redan förra året en av ett betydande antal spelare i åldern 30+ som inte klarade av att genomföra mer än (högst) två tredjedelar av det allsvenska programmet. Gubbarna biter sig kvar, väl medvetna om att de på den allmänna arbetsmarknaden inte är goda för mer än 20.000 i månaden. Som fotbollsspelare tjänar även medelmåttorna mellan två och fyra gånger så mycket. Och klubbarna ger dem nya kontrakt. Med tiden kommer det förhoppningsvis att framgå att Allsvenskan är ungdomens arena. Gubbarna får ta vägen via lunken i Superettan till ett mera normalt arbetsliv.

09
februari
2010

Ett mål för mycket?

Tomas Brolins utspel i morgon-tv-soffan, understött av Fotbollsstatistikernas egen propagandaminister, bäddar för att årets Fotbollsgala för en gångs skull kommer bjuda på anständig underhållning.

Saken handlar om ett landslagsmål – ett skott från Roland Nilsson som gick in via Brolins rygg – som Brolin nu vill ha sig tillgodoräknat. Han gjorde 26 landslagsmål, men hävdar nu att det i själva verket var 27.

Det rimliga är att låta herrarna göra upp i ringen. En catch-brottningsmatch skulle onekligen sätta lite fart på den likvaka som marknadsförs som Fotbollsgalan. Den hetsige hälsingen mot den blide skåningen. Det kan väl bara sluta på ett sätt? Bisters tips är att tungviktaren Brolin till sist sitter ovanpå Nilsson och dunkar hans skalle i golvet, skrikandes: ”Tjusju! Tjusju! Tjusju! Tjusju! Tjusju! Fattar du? Jävla Fet-Edvard!”

Namnet Fet-Edvard var något som Nilsson begåvades med under sina tidiga år i IFK Göteborg. Gänget, med Hysén i spetsen, tyckte att den nye skåningen var väl rund om höfterna. Så det blev Fet efter honom själv och Edvard efter Persson.

Brolin själv fick (uppenbarligen) aldrig den åthutningen som ung, tog väl heller aldrig öknamnet Inga Gill på allvar. Fotbolls-statistikernas huvudlösa agerande i frågan, underblåst av orga-nisationens ordförande, bäddar för en total revision av svensk fotbolls historia. Gud vet vad knäppgökarna hittar härnäst.

02
februari
2010

Blatter bakom beslut?

Issa Hayatou, som leder det afrikanska fotbollförbundet, verkar inte ha några anlag för diplomati. Hayatou är av allt att döma mannen bakom beslutet att utestänga förtvivlade Togo från deltagande i de två kommande upplagorna av Afrikanska mästerskapen.

Regler är, som bekant, till för att följas. Anledningen till Hayatous hårda agerande gentemot Togo är att det var landets regering – och inte dess fotbollförbund – som tog beslutet att kalla hem laget från Angola sedan truppens buss blivit utsatt för ett eldöverfall, med två dödsoffer som följd.

Men att i det här fallet följa lagens bokstav blir lika bisarrt som när Örgryte visade sin sympati för den i Eritrea fångne journalisten Dawit Isaak. Klubbens civilkurage i stödet till en person med föreningsanknytning var väsensfrämmande för SvFF:s regel-påvar, som kvickt satte en prislapp på initiativet: 10.000 kronor! Böterna drogs senare tillbaka, men först sedan den allmänna opinionen fått förbundsfolket att framstå som blinda byfånar.

FIFA sätter alltid press på medlemsnationer där regeringarna lagt sig i skötseln av förbundet. Situationen i Afrika är dock annorlunda. Man kan säga att Togo begick första misstaget, genom att välja buss framför det säkrare flyget. Men att sedan straffa ett förbund för att dess regering visat handlingskraft när fotbollsfolket var paralyserat är sjukt. Troligen är det Joseph Blatter som hetsat Hayatou till beslutet. Anledning: Då kan han själv träda fram som populär Messias och ”benåda” Togo.

26
januari
2010

Adjöss, Alexander!

Bister har sorg. Ett favoritobjekt drar sig tillbaka från fotbollsplanen. ”Slutar spela fotboll” vore för mycket sagt. Jag talar om Alexander Östlund, den en gång fjunige AIK-anfallaren som slutade gå till sin frisör.

När han hållit sig borta från klippoteket under en längre tid, så länge att han då kunde tas för en aningen barnslig varulv, bestämde han sig för att fullkomna sin förvandling genom att börja på ny kula på fotbollsplanen. Nu skulle han inte längre vara anfallsspelare. Nej, högerback verkade mycket bättre.

Hans backande ute till höger tog honom från Norrköping till Hammarby, vidare till Feyenoord (holländarna skrattar fortfarande), därifrån till Southampton fram till ändstationen i Esbjerg. ”Avstigning för samtliga” (fast på danska).

Östlunds tillkännagivande blev en glädjens dag i Esbjerg. Lyckan strålade ur ögonen på de barn och gamla som har fasta platser på kortsidorna bakom målen. Det var över. ”Äntligen kan vi se hela matcherna”, kvittrade de små. ”Äntligen kan vi lämna hjälmarna hemma”, konstaterade de gamla. Inga fler skott i tred-je våningen. Inga fler missriktade inlägg. Kort sagt: Ingen mer terror mot samhället mest skötsamma och sårbara medborgare.

Jag vill ge Alexander några ord på vägen: Var noga med att välja fritidssysselsättning. Inte dart, ej heller sportskytte eller golf. Undvik allt som kräver finmotorik och pricksäkerhet. Och gå tillbaka till frisören. Du är förlåten.

19
januari
2010

Filmen som är för bra...

Bengt Madsen avgår som ordförande för Malmö FF. Det innebär att den reklamfilm som klubben producerat inför 2010 är inaktuell och aldrig kommer att nå allmänheten. Bister har emellertid kommit över den. Här följer en beskrivning:

Malmö ovanifrån. Kameran panorerar över Öresundsbron. Helikoptern passerar i midjehöjd Turning Torso, där en boende svänger en MFF-fana från sin balkong. Vi fortsätter mot Swed-bank Stadion, som närmar sig i fjärran:

”Välkommen till Malmö och välkommen till Swedbank Stadion. Vår nybyggda arena är scen för Skandinaviens mest omfattande arbetsmarknadsprojekt för fotbollsspelare. Den senaste femårsperioden har vi sysselsatt mer än 60 heltidanställa spelare. Vi har lyckats lotsa merparten till varaktiga anställningar på andra håll. Men projektet fortsätter. Vi behöver fler spelare. Vi behöver just Dig! Vill Du veta mera? Kontakta vår jobbcoach Roland Nilsson. Blanketter finns på Arbetsförmedlingen.”

Helikoptern svävar femton meter över planen, där Rolle och Bengt Madsen vinkar och ler. Kameran avlägsnar sig och bilden tonar bort till förmån för 100-åringens klubbmärke.

Detta med anledning av att MFF under fem säsonger utan medaljer har lyckats förbruka 68 spelare. Gefle IF har under samma period nöjt sig med 43 man. GIF har heller inte plockat några medaljer...!

12
januari
2010

Mak vet vad som gäller

I somras skrev Kif Örebros tränare Richard Holmlund ett två år långt kontrakt med Seychellernas fotbollförbund. Efter ett halvår med ögruppens A- och U21-landslag bröt han sitt kontrakt och återvände till Örebro. ”Han har inte varit nöjd med hur de satsat, det har inte varit tillräckligt seriöst,” sade Kif Örebros välkomnande sportchef till Nerikes Allehanda.

Holmlund, en svensk damfotbollstränare, är ju inte precis någon världsresenär. Vad hade han väntat sig? I det här läget var inte landets förre förbundskapten Jan Mak omöjlig. Han hade jobbet före Holmlund och han blir också dennes efterträdare. Allt med arbetsgivaren Elfsborgs goda minne.

Hollandsfödde Mak har i 30 år fungerat som tränare i svensk fotboll. Han har tränat lag som Halmstad, Brage och Elfsborg men också gjort avstickare till ställen som Libanon. Poängen är att han under lång tid har bildat sig en uppfattning om förhållanden som inte nödvändigtvis stämmer överens med hans uppväxtmiljö. Vid sin första ankomst till Seychellerna måste han därför ha haft en rad frågor med sig. En av dem är grundläggande: Hur mycket tid och engagemang kan spelarna ge?

Jag tror Holmlund missade den biten. Han ställde ut konerna och förutsatte att hans Steg 4-utbildning (som enligt svenska tränare är den bästa utbildningen i hela världen) skulle verka som en isbrytare. Men det finns ingen is på Seychellerna, bara ett gäng intresserade gubbs under 30 som vill lära sig mer om fotboll. Den saken fixar Jan Mak!

05
januari
2010

Fagerlund – sörjd, saknad

Rickard Fagerlund, Svenska Ishockeyförbundets ordförande mellan 1983 och 2002, har avlidit i en ålder av 72 år.

Fagerlund lämnade ishockeyn när hans mandat löpte ut. Med något enstaka undantag höll han sig därefter utanför debatten. Det uppstod ett tomrum efter den stridbare ordföranden. Och det finns fortfarande kvar.

Han var inte rädd för att lägga sig i, eller tillrättavisa folk som inte gjorde sitt jobb. Men med sin bakgrund inom sporten visste han hela tiden vad han talade om. Efter att ha börjat i Södertäljeklubben BK Star kom han sedan att spela för Södertälje SK, GAIS, Oskarshamns AIK och IFK Norrköping. Han tränade danska Rungsted plus Skåneklubbarna IF Lejonet och Malmö FF. Han vann SM 1956 och spelade nio matcher med Tre Kronor. Styrelseuppdrag i nybildade Malmö IF och senare även i SSK gjorde att han var sällsynt väl rustad för att styra förbundet. Han hade praktisk refarenhet från snart sagt alla nivåer.

Fagerlund kände ishockeysportens natur och kunde använda hockeyns inneboende, men kontrollerade, aggressivitet för att få sin vilja igenom. På Fagerlunds tid var det högt i tak.

På det sättet – genom att styras av folk som själva spelat – framstår svensk ishockey som ett föredöme. Särskilt i jämförelse med svensk fotboll, som länge nog regerats av lottförsäljare och teoretiker. Priset är att kontrollen över fotbollens utveckling, på planen och på läktarna, för länge sedan gått förlorad.

22
december
2009

BP spetsas av pojklag

Brommapojkarna tar ett nytt grepp. Klubben i västra Stockholm har de senaste 40 åren producerat juniorlandslagsspelare i massor och samtidigt agerat äggkläckningsfabrik åt både svenska och utländska klubbar.

Nils-Eric Johansson och Gabriel Özkan (AIK), Joel Riddez (Strømsgodset), Daniel Sjölund och Jani Lyyski (Djurgården), Richard Spong (GAIS), Michael Almebäck (Örebro), Albin Ekdal (Siena) och John Guidetti (Manchester City) är exempel på aktuella elitspelare med BP-bakgrund.

Men nu har tåget vänt. Det handlar om tre spelare ur årskullen 1981. Centern Pablo Piñones-Arce återvände för ett år sedan, efter att ha spelat för Venezia, Hammarby och Vejle. Till nästa säsong har BP klart med högerspelaren Babis Stefanidis, tillbaka efter en vända till Iraklis, Djurgården, Brøndby, Helsingborg, Malmö och Landskrona. Samtidigt stagas mittförsvaret upp av Pontus Segerström, som spelat för Odense, Landskrona och Stabæk.

Det verkar nästan som om klubbdirektören Ola Danhard funderat ut en strategi, medan han fördrivit tiden i väntan på julklapparna och den härliga maten.

Piñones-Arce och Stefanidis ingick i 1996 års PSM-vinnande lag. Segerström kom upp i det gänget året efter, när dåvarande mittbacken Nisse Johansson gått till AIK. Ett gäng pojlagsspel-are kommer alltså att bidra till att BP etableras i Allsvenskan.

15
december
2009

Henkes nya måttstock

Henrik Larsson tar över som tränare i Landskrona BoIS, som ger den f.d. landslagsspelaren och utlandsproffset ett kontrakt som löper över ett år.

Larsson har ingen som helst tränarutbildning. I normala fotbollsländer, utan inavel, hade en organisation som Svenska Fotbolltränarföreningen reagerat och påpekat att deras utbildade medlemmar bör ha förtursrätt till tränarjobben i elitklubbarna. Så sker icke här.

Men vad är att vänta i lilla Sverige, där fotbollsdomarkåren de senaste åren legat platt inför Larssons egna tolkningar av reglerna samtidigt som hans tränare i Helsingborg inte ställt några krav på att han skall medverka under vinterträningen. Han har fått slutföra sin spelarkarriär i en enda lång gräddfil, som i sin tur lett vidare till nästa karriär.

Landskrona hoppas troligen kunna värva sponsorer på Larssons namn. Men tränarjobbet i BoIS blir också ett sanningens ögonblick för honom. Serietabellen blir i fortsättningen den enda måttstocken på hans värde. Frågan är vilken kurs Henkes papper står i om ett år. I Holland har AZ nyligen ledsnat på sin tränare Ronald Koeman. Tidigare har f.d. världsstjärnor som Marco van Basten och Ruud Gullit framstått som hopplösa tränare. Precis som en gång Real Madrids anförare Alfredo Di Stéfano. Att man matats med – och lyckats svälja – myten om sin egen storhet som spelare betyder inte att man per automatik blir en duglig tränare.

08
december
2009

Vik hädan, gubbj-vlar!

Dubbelmästarna AIK, träskmännen i Djurgården och Les Misérables i Hammarby må under förra säsongen ha haft skiftande lycka i jakten på poäng. Men trots allt förenas man av en sak, och det är bristen på pengar.

Alla tre har en ekonomi som är körd i botten. Det beror till största delen på att trion aktivt bidragit till att trissa Allsvenskans lönenivåer allt högre. Förblindade av sentimentalitet skriver man nya kontrakt med spelare som för länge sedan borde ha pensio-nerats. Efter seriens slut har Daniel Tjernström (AIK), Mattias Jonson (Djurgården) och Fredrik Söderström (Hammarby) alla förlängt sina fotbollsliv med ytterligare (minst) ett år, trots att alla tre borde ha balsamerats för länge sedan.

Jag har svårt att bestämma mig för om Tjernströms farsartade passningsspel beror på skumögdhet eller taskig bollkänsla. Jonson räddade visserligen sitt lag kvar i serien. Men på de två senaste åren har han bara orkat starta i en tredjedel av matcherna. Söderström, i den mån han alls har några ben kvar, är väl god för uppåt 20 sekunder blankt på 100 meter.

Alla talar om klubbkänsla i samband med att kontrakten förlängs. Men egentligen handlar det om att spelare som är passé försöker hålla sig kvar i en profession där man inte längre kan tillföra något. Snikenheten tar överhand och de allsvenska lagen är (faktiskt) överbefolkade av 30-plusare som är utslitna både fysiskt och mentalt. Ungdomarna trängs i kön men får vackert vänta på sin tur.

01
december
2009

En stråle som träffar rätt

När Lars-Åke Lagrell med alla medel försvarar sin visserligen skymde men fördenskull inte mindre omdömeslöse domare Martin Hansson, mannen som utan att själv riktigt förstå varför satte punkt för Irlands VM-äventyr, väljer FIFA-basen Joseph Blatter ett annat spår.

Lagrell fäktar bäst han kan. I hans hemmablinda värld är det Thierry Henry som är boven. Handpåläggaren Henry betedde sig ”ruttet”, åtminstone om man får tro Lagrell. Att både ta till hands i det läget och sedan – till råga på allt elände – inte gå fram till domaren direkt för att be om förlåtelse, det är riktigt, riktigt ruttet.

Blatter, inte mindre populistisk än Lagrell, tog längre tid på sig att formulera sin slutsats. Blatter riktar, åtminstone indirekt, en pinkstråle i ögat på Nordens självpåtagne överstepräst när han säger att allt beror på Hansson, som borde tänkt efter hur det kunnat bli mål i den situationen innan han tvärsäkert godkände.

Det handlar ju om spelförståelse. Hansson är skymd, men Henry får med sig bollen på ett sätt som är omöjligt, såvida han inte är smällfet och har ett naveldjup på minst sju centimeter. Men Henry har inga extra hekton och måste alltså, rimligen, ha använt handen för att hålla bollen kvar på planen. Lägg gärna märke till det närmast förströdda stöd som Hansson fått här hemma, där fotbollsfolk efter tio år med Hansson i Allsvenskan är ganska säkra på att han befordrats över sin kompetens. Det var nog ärligt talat, bara en tidsfråga innan detta skulle hända.

24
november
2009

Tankeväckande debut

Snacka om att somliga fick en del att tänka på efter Erik Hamréns förbundskaptenspremiär i Cesena. Media, som var överdrivet tillmötesgående, är moget för självrannsakan. Tonlä-get lär bli ett annat om fler matcher genomförs på ett liknande sätt. Men mest gäller det några av spelarna.

Somliga bör förbereda sig för det sista besöket på veterinär Forssblads blågula mottagning. ”En spruta bara, Anders/Olof/Mikael/Johan, du känner det knappt.”

Nästa landslagskallelse till Mikael Lustig bör innehålla en särskild passus ämnad bara för honom: ”OBS! Medtag kompass!” Alternativet är en snabbkurs i defensivspel. Känsliga saker för högerbackar, men vad f-n ska man göra?

En annan sak som irriterar högvälborne Mr Bister är insikten om att ingenting egentligen kommer att förändras så länge som Anders Svensson är kvar. Den med åren allt fegare och bekvämare trivseljoggaren kan med fördel få satsa på att försvara sin plats vid eftermiddagskaffet på höstsol i Borås, bland de andra gubbarna. Blågult mår bäst av att låta Kim Källström och Sebastian Larsson sköta uppbyggnadsspelet på mitten.

Varför Elmanders skeva fötter skall gynnas när Ola Toivonen gör mål i Holland är också svårt att förstå. Men Bisters allra värsta mardröm, den när Hamrén ringer Daniel Andersson och erbjuder både mittfältsplats och lagkaptensbindel, måste få förbli Bisters egen skräckis.

17
november
2009

Bunker räddar fotbollen

Bister är välunderrättad som få. Men det visste ni ju redan och därför finns det väl ingen som ifrågasätter trovärdigheten i den här historien:

Prisutdelningsfiaskot efter seriefinalen mellan Göteborg och AIK har satt sina spår [Definiera en göteborgare: ”För rädd för medalj!”]. Att i fortsättningen dela ut guldmedaljer och Von Rosens, förlåt Dag Hammarskjölds, nej Lennart Johanssons Pokal skall det ju vara, i samband med den avgörande matchen är helt uteslutet. Svenska Fotbollförbundet filar på en ny lösning. I sista stund ändrar man ritningarna till sitt nya högkvarter, som kommer att inrymmas en trappa ner i nationalarenan Swedbank Bonus Tempel.

Lars-Åke Lagrell, som enligt uppgift är väldigt trött på människor som inte har hela bilden klar för sig, kommer att inreda en särskild bunker, anpassad för ändamålet. Därifrån leder han svensk fotboll. Den som vill ha sin välförtjänta medalj får ta sig dit bäst han kan. Fotbollsspelare och liknande individer passerar genom en kulvert och plockar upp sina priser genom en lucka, ungefär som när lantisar köper biljett i Stockholms tunnelbana. Man sticker in en kupong och ut kommer en medalj.

Lagrell ser åtgärden som ett måste efter det senaste årets besvärligheter, där supportervåldet nu hotar hans roligaste syssla, prisutdelningarna. Själva ceremonin kommer att repeteras dagligen, där nere i bunkern. Ingenting får gå fel. Silvret måste vara putsat, pressvecken perfekta och stövlarna blanka.

10
november
2009

Ännu ett steg mot stupet

Zlatan var inte på plats. På Fotbollsgalan, alltså. Framöver lär vi få vänja oss vid att han sällan är där hans svenska beundrare vill ha honom. Att han inte åkt till Malmö för att ta emot Guldbollen hade kunnat öppna för en lätt surrealistisk uppvisning där Lars-Åke Lagrell och Simon Bank, i brist på bättre, delat ut Guldbollen åt varandra. Lite jonglering, boss och älsklingstidning emellan, där själva priset kunnat bollas fram och tillbaka likt spritbutel-jerna i filmen Cocktail (om någon minns den rullen, med Tom Cruise och Bryan Brown). Men nej, så blev det naturligtvis inte.

Istället klampade Lagrell på i (alltför) gammal (och inte särskilt) god stil (mot ättestupan) när han glatt och utan att blinka bjöd oss på en nyhet – den att Aftonbladet etablerade Guldbollen 1946. Simon Bank, på älsklingstidningen Aftonbladet, håller säkert med om den saken. Men faktum är ju att det var gamla avsomnade Stockholms-Tidningen som kläckte idén, och tillika höll i priset fram till tidningens nedläggning 1966!

Lagrell har skaffat sig en meritlista där lögnare (angående förväntade statliga garantier i samband med EM 2016), odiplomatisk klantskalle (Hamrénaffären), historieförfalskare och stoppbock för svenskt vinter-OS bara är några av titlarna. Han var väl heller inte direkt lyckad som kampanjgeneral åt Lennart Johansson.

Men han gillar att bestämma. Jättekul. Särskilt den dag han bestämmer sig för att avgå. Kul, kul, som Lars-Åke brukar säga.

<<  1 2 3 4 [56 7 8 9  >>  

Vi Tippa         Box 17004         104 62 Stockholm         tel: 08-444 74 30         Fax: 08-444 74 39