16
mars
2010

Världsstjärnor – ibland

Det senaste året har sett två berömda spelares rykten försvinna ner i kloaken. Jag tänker på Henrik Larsson och Peter Forsberg, två svenska ”världsstjärnor” (=bränsle för kvällstidningarnas rubriksättare), som av allt att döma spelat en säsong för länge.

Inte nog med det. Båda stod för sortier som var en oförskämdhet mot de fans som till äventyrs ville ta en sista flukt på sina favoriter. Larsson avstod sista allsvenska matchen, i Borås, för att han inte tyckte om att spela på konstgräs. Forsberg uteblev utn förklaringar, åtminstone inga medicinska sådana, från Modos poängmässigt betydelselösa epilog mot Rögle.

Det visar på lynnighet, brist på professionalitet och en grundinställning som säger att man är världsstjärna (i Sverige) – men bara när man har lust. En sak är säker. Deras respektive avslutningar hade inte sett ut på samma sätt om de skett utomlands. Kanske vittnar deras sätt att smyga ut via personalutgången om dåligt samvete? De borde ju själva vara klara över hur deras sista år ”på toppen” tett sig.

Larsson spelade allsvensk fotboll efter egen regelbok. Forsberg hade väl knappast en endaste liten sena i kroppen som inte gjorde ont – skaplig i Elitserien, men rädd i OS.

Annat med Markus Näslund, mannen som avstod sista året i Rangers och därigenom besparade sin klubb en utgift på 25 miljoner. Han var med på isen mot Rögle och kan därför sägas ha spelat sin sista match (istället för att smita ifrån den).

Vi Tippa         Box 17004         104 62 Stockholm         tel: 08-444 74 30         Fax: 08-444 74 39