07
juni
2011

FIFAn för fotbollskorruption

”What’s in it for me?” (Vad får jag ut av det?) Den frågan har de senaste decennierna ställts oavbrutet på FIFA:s kongresser. Detta oavsett om det gällt ordförandeomröstningar eller den lilla skitfrågan om var nästa VM-turnering skall spelas.

Ordförandevalet har alltid berört alla delegater (drygt 200 personer). Var och en av dessa är alltså en möjlig måltavla för den som vill bli ordförande. Rösta på mig! Vad får jag ut av det? Frågan besvaras genom överräckandet av ett kuvert. Så går det till om man skall tro Lennart Johansson, mannen som kandiderade i ett ordförandeval utan att hans kampanjgeneral hade tagit vägen förbi sin kontorsgrossist.

Joseph Blatter har varit FIFA-president sedan 1998. Han sitter säkert tack vare att han i första hand gynnar de delegater som kommer från fattiga länder. Han hålls högt i de medlemsrika världsdelarna (överallt utom i Europa och Amerika).

Nu vill denne människovän och sanne demokrat bredda valmanskåren även vad gäller framtida VM-turneringar. Dessa beslut har hittills tagits av FIFA:s exekutivkommitté, som har 24 medlemmar. Dessa 24 har de senaste årtiondena i allt större utsträckning kommit att framstå som (mycket) mottagliga för mutor från länder som vill ha ett VM-slutspel. Men när Blatter nu ser till så att samtliga FIFA-delegater har var sin röst även i den processen så ser han alltså till så att drygt åtta gånger så många personer som tidigare kan bearbetas/övertalas/mutas i jakten på ett slutspelsarrangemang.

Delegater från fattiga länder med obefintliga utvecklingsmöjligheter vädrar guld och gör följaktligen allt för att behålla sina platser som förbundspresidenter i hemländerna, allt för få vara med vid farbror Josephs schweiziska köttgryta.

Men om så många som möjligt är nöjda kan herr Blatter räkna med att bli omvald, i evighet. Och det är vad hela saken handlar om.

31
maj
2011

Hur länge till, Sir Alex?

Barcelona vann Champions League efter att ha skåpat ut Manchester United. Men vi kan också konstatera att United delvis föll på eget grepp, nämligen självöverskattning. Ryan Giggs hade funkat som ”quarterback” i de relativt enkla semifinalmatcherna mot Schalke 04. Därför tänkte lagets manager Sir Alex Ferguson att samma grepp borde funka även mot Barcelona. Men det gjorde det inte. Giggs fick aldrig tag i bollen. Barças mittfält, förstärkt med Messi, trillade boll som aldrig förr och Giggs var aldrig i närheten av att kunna bygga upp Uniteds spel.

Så långt matchanalysen. Intressantare var dock de närbilder som en påpasslig/påflugen kameraman visade av Ferguson. Nu menar jag inte den slagne, modlöst hängige man som efter slutsignalen lomade mot läktaren för att ta emot en sketen silvermedalj. Nej, jag tänker istället på Ferguson sittande på bänken under matchen. Med knutna, darrande händer.

Jag kan inte göra anspråk på att vara medicinskt utbildad. Men nog förefaller Manchester Uniteds manager ha drabbats av Parkinsons sjukdom.

Hans omvittnat korta stubin har för länge sedan placerat honom i riskzonen. Bister kommer att tänka på ett citat om en annan brittisk fotbollsprofil som drabbats av sjukdomen. Det handlar om Ray Kennedy (Arsenal–Liverpool–Swansea). Bob Wilson, målvakt i Arsenal dubbelvinnande lag 1971, karakteriserade lagets unge mittfältare: ”Han var kapabel att starta ett slagsmål ensam, i ett omöblerat rum.”

När det gäller Ferguson kan man nog säga att säkringarna har brunnit för länge sedan. Men vad är ett liv utan fotboll? Minns att Ferguson inför VM 1986 efterträdde Jock Stein som skotsk förbundskapten. Anledningen: Stein hade avlidit under en landskamp.

<<  17 18 19 20 21 [22

Vi Tippa         Box 17004         104 62 Stockholm         tel: 08-444 74 30         Fax: 08-444 74 39